Tunnhudad och skinn på näsan

När jag tittar på fotot jag tagit så tycker jag det är så vackert med det vissna som genomlyses av solen, och plötsligt blir oanat vackert! Nya färger träder fram, konturerna blir tydliga, formen syns och den accentuerar omgivningen perfekt!

Kalla det öppenhet, ärlighet, uppriktighet, sannfärdighet, hederlighet, pålitlighet...
Dess effekter är fina, vackra. Inte alla kan se bortom det vissna och ta in skönheten som medföljer, men för dem som öppnar sinnet och ser bakom detta, får se något helt annat.

I vårt samhälle säger man ofta att man måste ha skinn på näsan för att orka med det tuffa. Ja och nej. Men aldrig så mycket att man inte kan känna med någon. Jag säger att man måste våga vara tunnhudad. Se och känna empati för andra, se en annan person i dess rätta belysning. Inte bara som en statistik eller en i mängden.Men mot ett orättfärdigt system måste man ha skinn på näsan och våga säga ifrån och agera.

Våga ställa sig vid den personen, hålla om, känna med, komma nära. Då får vi se så mycket mer än problemet, då får vi se det som finns i den människan. Det unika, det fantastiska som gör den personen till den den är. Lära känna. Då blir det inte bara nåt som tynger, som man inte orkar ta in eller höra om. Det blir en glädje, en gåva som ges och som ska hanteras varsamt och med respekt.

Jag är själv en tunnhudad person som förvisso har fått lära mig att ha skinn på näsan, men inte på bekostnad av att vara tunnhudad. Paradoxalt nog går det att förena dessa två på ett fint vis men det kräver balans och att de brukas i rätt situation.

Jag har ofta fått hört att jag är överkänslig, förstorar saker. Men jag är tunnhudad och jag ser saker som genom en lupp. Dem blir tydliga. Då struntar jag ärligt talat i att orden levereras för att slå ner mig. Jag är glad för den jag är. Och jag vet att det både är på gott och på ont att se mycket och känna mycket.
Likväl hoppas jag att vi blir många fler, som i det hårda klimatet som nu råder i samhället, inte blir hårdhudade om vårt innersta utan behåller transparensen och förmågan att känna med; empatin
men har tillräckligt med skinn på näsan att säga ifrån och stå upp för det som är rätt och för varje individs unika värde.

Jag tror det är enda vägen till att få ett mänskligare, ja ett med-mänskligare samhälle. Att se människan, individen och det unika hos denna och våga känna med denna. Då blir människor viktiga!

Pärlemorfjärilar

Fjärilsbilden får följa med i inlägget här också,

därför att deras tunnhet även gör dem mycket lättrörliga.
Det är ytterligare en aspekt i ämnet.
Vad är väl underbarare än att se en fjäril fladdra från blomma till

blomma, i gracila bågar. Den högra fjärilen är belyst av den
varma kvällssolen och blir alldeles gyllene.

Ha det riktigt gott nu!

En vit räcker mer än väl!

Förra året vid denna tiden hade jag köpt mig fyra stycken Amaryllis på en försäljning på Stortorget här i Helsingborg. Jag har aldrig sett så många olika sorter av amaryllis innan och jag stod där länge innan jag äntligen kunde bestämma mig för vilka fyra jag skulle välja för paketpriset.
 *

Jag är ingen älskare av rött, speciellt inte julrött. Men jag avskyr det inte heller. Men jag ville i alla fall inte ha en julröd amaryllis, utan bestämde mig för en limefärgad med vinröd mitt, en vit, en  ljuvligt rosa och någon mer i någon annan färg.
*
När de sedan blommade var två av dem julröda, den tredje blev det inget av och den fjärde blev vit och ljusrödrandig. Vad är oddsen för att det ska bli så egentligen?
*
I år fick det räcka med en vit, som är min absoluta favorit! Nu slår den ut. Det är en annorlunda sort av vit amaryllis. Den ser mer ut som en narciss. Den har inte fyra knoppar på en stängel som sedan bildar en stor maffig blomma utan bara rätt och slätt en utslagen blomma.
*
Och så är där en stjälk till med en knopp som ännu inte slagit ut. Jag bara älskar att titta på den! Den gör mig glad! I år fick en blomma mer än väl kompensera mig för de fyra julröda blommorna förra året.
En räcker väl och är mer än nog pga sitt skönhetsvärde. Det är den blomman ni ser på fotot här.
*

Ha en trevlig 3:e advent!

"Upp med hakan!"- trots allt!!!

"Upp med hakan!"
Ibland får man uppmuntra sig själv med detta, liksom andra naturligtvis...

Jag ljuger om jag skulle säga att det är lätt att leva med ME. Det är det verkligen inte!
Jag visste en del om sjukdomen innan jag fick den diagnosticerad, men ändå visste jag ingenting. Inte erfarenhetsmässigt och inte det jag vet idag.

Och inte hur fort jag skulle kunna försämras i den och att jag skulle bli så pass funktionsnedsatt att jag knappt kan gå mer än 100-200 meter förrän jag blir riktigt dålig och utslagen. 

Att jag skulle behöva en elmoped för att ta mig fram ute (vilken jag inte fått ännu men ivrigt hoppas på att snart få). 

Att vännerna skulle bli så tysta att jag undrar om jag verkligen haft några. 

Att jag inte längre kan gå till min älskade kyrka o gudstjänsterna där som ger sån frid och ro. 

Att inte kunna gå på bio för att ljudet är för högt, eller på musikkonsert eller teater, eller på en välbesökt restaurang därför att ljudnivån är för hög, där är mycket folk som pratar, för många intryck och musik som spelas hela tiden.

Att inte kunna åka hem till mina föräldrar och hälsa på trots att det bara är 15 mil enkel resa dit. Därför har jag inte träffat dem på två år.

 Att inte orka duscha mer än var 3:e vecka därför att jag är så dåligt att jag håller på att svimma då och ligger utslagen resten av dagen.

Att inte orka följa med på små utflykter eller besöka vänner mer än väldigt sällan.

Att inte orka gå ut med hundarna längre.
Att inte orka laga mat, städa, handla, eller pynta som jag gjort tidigare till olika högtider.

 

Att vara så trött hela tiden att jag nästan kan somna stående och till och med på toaletten.
Att aldrig kunna sova mer än 2-4 tim på natten, även om jag inte sovit på dagen.
Att vara så slut så att jag på allvar tror att jag är döende. 

Att inte bli trodd att jag är sjuk därför att det inte syns på utsidan, och få höra att det beror på att jag ser för fräsch ut, ser för glad ut, uttrycker mig för väl, skriver för välformulerat, har ögonkontakt och ger gensvar. Men måste jag bli dum i huvudet för att myndigheterna ska tro att jag är sjuk, (läs Försäkringskassan o dess läkare och handläggare?)
Skulle kunna skriva massor till men orkar inte det heller.
 

  Jag har så många drömmar, tankar, ideer, så mycket jag vill göra och uppleva och se.
Vad av detta ska jag ha möjlighet till? Kommer det vara något överhuvudtaget?
Det är svårt att se idag, när bara en vända till köket och att sortera posten får mig att bli så trött att jag måste in och sova och jag får sjukdomskänslor som vid värsta influensan. 
Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna göra något som helst? 
Till och med tänka och känna tar på krafterna...

 

 Jag känner det ofta som att livet bara rinner iväg för mig. 
Livet finns där utanför mitt sovrumsfönster men jag är inte en del av det. 
För mig är varje dag likadan. Äta lite, se ett eller ett par TV-program i olika omgångar och dessemellan vila eller sova. Ibland ovanpå sängen eller i soffan, men ofta i sängen. Gosa lite med hundarna och katten. Jag orkar inte ens klä på mig många gånger utan går i pyjamas/nattlinne hela dagen.
 

Det är då jag blir ledsen, gråter mycket, sörjer över allt jag förlorat och till slut får säga till mig själv "Upp med hakan Karin". Du är inte död, du är kvar i livet även om du saknar dess uttryck. Du har en underbar man som älskar dig och tar hand om dig så väl, underbara djur som ger dig glädje, och nyfunna vänner på FB att kommunicera med. Och någon gång då och då är du piggare så att du orkar gå en liten runda på stan eller fika på ett café en stund. Lyft på hakan Karin. Allt är inte kört! En dag finns kanske ett botemedel mot sjukdomen? 

 Jag får bara inte ge upp. Jag får hitta alla de små glädjeämnena som finns i min närhet.

En god latte, en fågel som sätter sig på fönsterbläcket och kvittrar, solen som skiner en dag när det regnat många dagar eller doften av en vacker blomma, eller en liten oväntad present.
Och mitt skapande, tillfällena jag är lite piggare och kan fota ute och det roliga arbetet med att redigera bilderna efteråt och lägga ut dem så andra kan få bli glada utav dem. Hoppas jag i varje fall ;-). Det är tanken.

Livet är ibland väldigt otydligt,som ett tryck på en textil eller ett suddigt foto.

Även om framtiden ter sig otydlig, så finns nuet och nu kan jag alltid uppskatta något litet men jag får också sörja, vara ledsen och gråta tills inga tårar finns kvar. Det är en del av livet det med och att vara människa. Oavsett om man är sjuk eller frisk.
Upp med hakan!

Ha en riktigt fin dag var och en utav er och TACK för att ni tittar inom här. 
Det betyder oerhört mycket för mig!
 

2:a ljuset tänds men hur blev designen denna advent?

 Det är en liten sport för mig inför varje advent
att göra en ny variant av adventsljusstake jag inte gjort förut.

Det är sällan några genomtänkta planer, utan det går på
stundens ingivelse i butiken när jag ska handla ljus till den.
Då rinner det alltid till nya idéer.

Om ni bara visste vad många idéer jag går och bär på
och som jag troligen inte hinner att göra i mitt liv, därför att
vissa glöms bort snabbt och nya kommer hela tiden.
Man hugger en i strömmen så att säga.

Vissa år har jag använt tjocka blockljus, runda snöbollsljus,
andra år har det varit långa handstöpta vita stearinljus

Ljusen har stått i kronologisk ordning, haft små siffror 1-4 intryckta
 med stift i ljuset eller siffror handknåpade i ståltråd.
I år spelar det ingen roll var man börjar tända första ljuset
då de är utan siffror och står i en rund skål.

Ett år har färgtemat varit rött, eller vitt, limefärgat eller som i år blått.

Adventsljusstaken har varit avlång, rund, oval
och i porslin, zink, glas, koppar, trä, gjutjärn eller som
en krans.

Dekoren har bestått av grön mossa, vit mossa, bomull, stenar,
nötter, apelsiner, glitter, med eller utan blommor, sidenband, grova snören,
bomullsband, spetsband, kanelstänger, grankvistar, röda eller vita pyntsvampar
och bär, silverattiraljer, guldattiraljer, änglar, tomtar, djur, tomtebloss, guldglitter,
silverglitter, blänkande stjärnor, glasstenar.

Ja ni ser, det finns tusen och idéer och material att använda sig av.
Det är bara fantasin som sätter gränser.
Eftersom jag inte vill byta bort mitt blå-vita köks blårutiga gardiner
 till röda julgardiner i år, så tyckte jag att adventsljusstaken
kunde göra sig bra i blått, vitt och silver.

Tre små knubbiga lågväxta blå hyacinter med 

flera stjälkar blommor på, fick det bli 

för att ge ett busigt, spretigt och fylligt uttryck.

 En efter en slår lökarna och de enskilda blommorna ut.
Små söta väldoftande klockor. Använder jag min fantasi så
kan jag höra dem plinga vackert och samstämt med
adventsmelodierna och julsångerna.

 Jag får lyckokänslor av att följa blommors väg
från lök till blomstring. Det inneboende livet i
en torftig lök spränger plötsligt fram i en smäcker stjälk
där sedan den ena vackra blomman efter den andra 
fäller ut sina kronblad och bjuder på en
fantastisk skönhet och doft. 
Det är verkligen fascinerande!

 
Titta bara så levande den enskilda klockan fäller ut sig.
Den liksom sträcker och tänjer sina kronblad
likt en katt som sovit och sträcker på sig.
Så fäller den samman kronbladen i en skön
avkopplande och chic ställning och bara
njuter och öser ut glädje till alla som vill ha.





Vid fötterna av hyacinterna planterade jag några taklökar.
Robusta och tåliga som ser vackra och dekorativa ut
hela julen och nyårets helger. Lite vitmossa får dölja jorden.
  
 Vita små prydnadsäpplen samt snöbollar 
(från mina gömmor av pynt) sticker jag i
lite här och där och så får lite tunt silverglitter
krusa sig runt över mossa och mellan pynt och blommor.

 
   
 Till sist sätter jag så i mina lavendelblå ljus i
adventsljusskålen och knyter vita spetsband
 i bomull runt om. Nu är den klar och ska få
vara ett vackert blickfång fram till jul.
Jag blev riktigt nöjd i år med denna varianten.
Vem vet om den tom tål att upprepas ett annat år, 
eller så ändrar man bara färgsättningen.
Eller så....;-)

  

Önskar nu er alla 

en riktigt fortsatt trevlig 

2:a advent!