Var är min lilla Rasmus?

I somras, precis vid midsommarhelgen, gjorde vi det vi inte hade tänk göra mer; vi skaffade en ny liten kisse. Vår gamla katt dog 17 år gammal två år tidigare och då sa vi att vi inte brydde oss om att ha någon katt mer. Vi gjorde oss av med alla kattsaker; kattlådan, leksaker, bur, klätterträd osv.

Men en granne och tillika vän har en katt som plötsligt blev dräktig och nedkom med en kull av de sötaste små kattungar. Hon frågade om inte jag kunde tänka mig en men jag sa "Nej vi ska inte ha någon mer katt". Men...jag hade ju fått ett särskilt öga för en av de små katterna där, nämligen denna lilla krabaten:

 Jag föll pladask för honom och han tog en plats i mitt hjärta på en gång!
En liten nyfiken, intelligent, uppmärksam och charmig katt.

Han var inte lik någon annan katt jag varit i kontakt med. 

Jag ÄLSKADE honom från första stund.

Men vi hade ju bestämt oss för att inte ha någon mer katt.
Ja lade försiktigt fram det för min man som bara noterade det med ett mumlande jaha.

Hörde han överhuvudtaget vad jag sa?

 Jag fortsatte ge små hintar om att det hade varit kul med en liten katt.
Så en dag gick han självmant in och tittade på kattungarna och då frågade jag 

efteråt om vi inte kunde skaffa den lilla vit -och gråtigrerade. Jovisst, vill du det, så gör så, sa han

och från den stunden var lyckan gjord!

Så här kunde han stå och titta och jama i början innan han kom på alla flyktvägar.
Han tittade sig noggrant uppåt och åt sidorna och man såg hur han tittade efter en utväg.

Jag tänkte att han fick bli innekatt. Det bor en del barn på området som är väldigt elaka mot både hundar och katter, och slänger smällare efter dem. så jag ville inte låta honom gå ute.
Så jag nätade in hela trädgården och han hittade likväl kryphål ut. Jag täppte till vid marken, men han kröp ut genom nätet! En omgång hönsnät fick det därför bli också. Även et tog han sig förbi längst upp. Upp med fler bitar där. Till slut var allt täppt till med hönsnät. Då ser jag honom klättra högst upp i vårt blodplommonträd och ta ett jättehopp därifrån till staketribban och landa mitt bland alla taggiga rosor och sedan hoppa vidare ner på marken utanför. Vilken liten utbrytarkung!
Då gav jag upp, och lät honom bli utekatt. Fast inte förrän han blivit vaccinerad, chippmärkt och kastrerad. Innan dess är det för våghalsigt. Medellivslängden på en okastrerad hankatt är 3 år så nej, det man kan göra för att katten ska få ett så långt och bra liv som möjligt ska man göra!

Han fick namnet RASMUS, efter Rasmus på luffen.

Han hade den mest silkeslena päls man kan tänka sig och när jag tittade in i hans ögon; som var markerade som om någon målat honom med en kajalpenna, så var det ren och skär lycka!

Han och jag fick genast ett väldigt speciellt förhållande. han skulle upp och trampa tassar på mig

varje kväll och natt i sängen och sedan slängde han sig mot min sida som för att komma så nära mig det bara gick när han låg vid min sida. Han var en riktig liten kelegris och ville att man skulle klappa honom i ett. Och när man ligger i sängen och är lite trött och håller på att somna så fick man en tass på näsan och kinden med uppmaningen "klappa mer".

 Jag vrider rätt så mycket på mig under natten och vänder på täcket för att få det svalt.
Det blev naturligtvis lite bökigt för honom, så han flyttade ner i vår hunds säng istället.
Han hade också liksom vår förra katt upptäckt att skrivbordsfåtöljen var väldigt skön

att ligga i. Där finns en liten liten fördjupning för rumpan och den tilltalade visst katterna.
Så nu låg han där mycket!
Men så fort jag gick på toaletten på natten, så dröjde det bara några sekunder innan en liten tass skrapade på dörren och han kom in. Och då skulle det kelas. Liksom i sängen slängde han sig mot mina ben för att komma så nära mig han bara kunde. Det var så oerhört charmigt och gulligt tyckte jag. Denna lilla söta katt! Så varje natt dejtade vi på detta sättet några gånger.
När sedan klockan var runt 03.30-04.00 kom han och pep nedan för min säng och ville bli utsläppt. Lagom till att vi vaknade hela familjen vid kl.06.00 och skulle ha frukost runt 06.30 så satt han på fönsterbläcket och ville in och äta tillsammans med oss.

Ja så kom den natten när han den 1 februari blev utsläppt vid 03.00-tiden
och när jag vid 06.00-06.30 tittade efter honom så var han inte utanför. Han brukade vara punktligheten själv och syntes han inte så var det bara att ropa Rasmus så kom han skuttande fram ur en buske eller från min väns uterum där hennes katter ofta höll till på morgonkvisten.
Var det dåligt väder ute och vi inte hade vaknat eller om vi var ute i ärenden på dagen så kunde han alltid kila in där via kattluckan och lägga sig i en fåtölj med en varm filt och mysa tills vi kom hem eller kallade in honom. Tiden gick och jag kallade och kallade....den 1 febr, men han har fortfarande inte kommit hem! Vi saknar honom förtvivlat mycket, även vår colliehund som var bästa kompis med Rasmus. Vi vet inte om någon har tagit/stulit honom, om han har blivit ivägskrämd eller har kommit in i en bil och liftat med någonstans i landet. Inget djursjukhus eller veterinärmottagning eller polis här i Helsingborg där vi bor, har fått in honom död eller levande. Jag kommer aldrig ge upp hoppet om att han en dag kommer hem igen!

Håll gärna ögonen öppna om ni ser honom eller någon som liknar honom och kontakta mig här i så fall. Tusen tusen TACK FÖR HJÄLPEN! 

Not: Det kommer mer om Rasmus i nästa inlägg!

Blå mattor och Magnolior

Va mycket fint det finns att njuta utav på våren både i skog och i parker.

Jag bor i Helsingborg och varje vår bjuder Slottshagsparken på en överdådig blomning. Flera säsonger nu har jag varit sjuk när blomningen varit som störst, tyvärr likadant i år men jag beslutade mig likväl för att bege mig till parken och se hur många blommor som fanns kvar.

Det första jag möts utav är en blommande trädgren med vita blommor som lyser i motljuset och som har tornet Kärnan som siluett  i bakgrunden. Så magiskt vackert.

Parken brukar bjuda på stora mattor av blå scillor ackompanjerat med gula påskliljor och körsbärsträd och magnoliaträden blommar med vita och ljusrosa blommor. Så även i år.

Det största floret av blå scillor var överståndet när jag åkte ner där i fredags 22/4 men det var fortfarande väldigt vackert!

Blå blommor är det bästa jag vet så det var verkligen en njutning att strosa runt i parken. Solen bäddade in allt i ett gyllene sken och det var förhållandevis varmt i luften trots att det sällan är vindstilla här. Det blåser alltid i denna staden. Det får man bara lära sig att leva med när man bor här.

Varianterna av scillor är många, 

både Vårstjärnorna med sina upplyfta kronblad

och sorterna av mer klassiska scillor 

med sina nickande blomsterhuvuden liksom olika storlek på blommorna.

Min man och vår collietik Kajsa var med

och vi njöt alla tre av vårdofterna, grönskan och alla blommor. Givetvis fick det bli ett par bilder på Kajsa mitt bland alla scillor.

Det är gudomligt vackert att promenera genom parken och se Öresund med sina olika färjor trafikera sundet och att se ner över hustaken i city med det gamla fästningstornet Kärnan i ryggen.

Innan vi åkte hem så fick det bli en snabb liten runda bort till Klosterträdgården, belägen i parkens södra del.

Det är så skönt att dra sig undan dit och gå lite i stillhet mellan planteringarna där även om det tyvärr inte var stilla där alls denna gång. Ett par äldre ungdomar hade rockmusik på hög volym ut genom sina mobiler. Inte hjälpte det heller att jag hövligt bad dem att dra ner volymen. Det var högst marginellt som ljudet sänktes.

Min man Tomas och vår hund Kajsa.

Nåväl, där är fantastiskt vackert med buxbomsplanteringar fyllda med lökväxter såsom påskliljor och narcisser av olika slag men det bästa tycker jag är magnoliaträden där. Speciellt stjärnmagnolian har jag förälskat mig i med sina stora rufsiga blommor vars kronblad är många och liknar en välfylld stjärna.

Knubbiga och välfyllda knoppar, redo att slå ut avtecknar sig mot den blå himlen och jag står en stund och bara njuter. Vilken majestätisk blomma!

Som sagt Stjärnmagnolian med sina bångstyriga vita blommor liksom ett träd med rosa stjärnmgnolior drar oemotståndligt min blick till sig. Knopparna omfamnas av ludna grå blad och det är inte för intet jag tänker på spretiga hårtestar under en angoramössa.

I den nordligaste änden av Klosterträdgården har dem formklippt buxbom till att föreställa fåglar. Det hela är så uttrycksfullt för våren som det bara kan vara.

Får ni vägarna förbi Helsingborg i mitten av april så gör ett besök i Slottshagsparken med Kärnan och Klosterträdgården. Det är en upplevelse av stora mått kan jag lova er.

Njut av våren!

Och så är plötsligt våren här och det lilla blir det stora.

                    Grönt är skönt, eller hur?

Tänk att det är likadant varje vår! Plötsligt så är den där bara! Vad hände? Tankarna börjar surra för högtryck! Är våren inte tidig i år? Så här tidigt brukar väl inte vitsipporna blomma? Detta är ju fantastiskt! Ohh va härligt det är att känna solen...Man väcks av våren liksom hela naturen gör. Jag njuter ofantligt av varje liten detalj under våren; små knoppar som skymtas, nya blad på buskar, fågelsången som bara tilltar i styrka tills den nästan är öronbedövande. Till och med på natten kvittrar en och annan koltrast här och jag frågar mig hur det kunde bli vår så fort?

När vitsipporna kommer så är det ett starkt bevis för att det faktiskt är vår enligt mig.

Jag har varit sjuk flera veckor i virus med feber som blev bronkit och där förkylningen sedan satte sig i en tandrot så den drogs ut. Tandbenet fick en spricka och jag hade jätteont ett par veckor.  Så när jag igår äntligen kände mig lite piggare efter allt detta och solen var framme, så tog jag min permobil/scooter och min älskade Kajsa (vår hund) och begav mig till ett naturområde, bara en liten bit bort från där vi bor.

Helsingborgs reningsverk har en gång i tiden legat där men när det flyttade på 90-talet, tror jag det var så blev en massa dammar kvar. Det har på senare år byggts om till ett vackert naturområde och barn från Helsingborgs skolor har fått vara med och plantera träd och växter där; därav namnet "Barnens Skog". Många fåglar häckar och trivs där samt en gammal sköldpadda i en utav dammarna kryper upp på en sten o lapar sol heta sommardagar. Inte alla har turen att se honom. Det tog några år för mig haha! I beteshagarna mellan dammarna går får och betar. Det är en riktigt avkopplande plats och mycket vacker!

     Vad är väl en damm utan ett vackert och troget gammalt svanpar? Nåja. nu vet jag ju inte hur gamla dessa är men svanar brukar sällan byta sjö om inte något speciellt händer ex. att där byggs och det blir väldigt högljutt etc.

Svanhannen ska plötsligt stödda sig lite. Han går med raska steg bort mot mig och stannar en halvmeter från mig och fräser ilsket! Hörru du, nu får du faktiskt lugna ner dig. Du är inte den enda som har rätt att vistas här. Vi får allt samsas säger jag åt honom!

Okej, han köpte visst det och strosar vidare med sin fru på gräset. Sicken en! Inte såg jag några ägg eller svanungar men det kan hända att dem låg gömda nånstans...

Vid huvudingången till 'Barnens Skog' möts jag av grönska och stora klungor av blommande Julrosor. Det är verkligen bedövande vackert! Men jag håller lite extra fast i kopplet så inte Kajsa får för sig att provsmaka dem. Dem är väldigt giftiga både för människor och husdjur.

Visst är dem vackra! Varje blomma är som ett hantverk och som att någon viftat till med målarpenslen och gjort dem prickiga.

Favoritstigen där på våren täcks av vitsippor och julrosor längs ena kanten. Vid sidorna av stigen finns rundlar av blomstrande vårblommor. Ni kommer att se det på fler bilder.

När väl jul och nyår är överstökad och vi är i januari månad och jag vet att det nu bara blir ljusare och ljusare allt eftersom, så tycker jag att tiden bara rusar. Kanske är det för att jag så uppmärksamt tittar efter varje liten antydan till att våren är på gång.

             Nyplanterade buskar/träd lyser både rött och gult i vårsolen.

Då jag pga av min sjukdom ME är bunden till mitt hem väldigt mycket så blir stunderna ute, speciellt i naturen, extra värdefulla, och jag tar in långt mycket mer på en gång än jag gjorde när jag var frisk. Åtminstone upplever jag det så!  Jag har alltid älskat att vara ute i naturen och jag har njutit enormt av den men det är som att MER RYMS inom mig NU av allt det vackra. Kanske därför att en väldig massa oväsentligt faller bort när det faktiskt kommer till vad som verkligen ÄR själva ESSENSEN av Livet. I mitt liv! Här och nu!

Små förtjusande runda plättar är fyllda av blommande vitsippor, blå vårstjärnor och scillor samt balkansippa. 

 Balkansippa är så söt där den sticker fram mellan de vanliga vitsipporna. Blomsterhuvudet är stort och den har många fler kronblad än en vanlig vitsippa.

Livet i tystnad, stillhet, smärta, isolering liksom att vara helt bortglömd och bortgömd från vårdens sida är en mycket tuff sjukdom att leva med. Sjukdomen är mycket funktionsnedsättande och den pyttelilla kraft man har som ska räcka till för att äta, borsta tänder, duscha måste dessutom läggas på att vara min egen doktor. Jag tvingas leta och söka hjälp på nätet efter något som möjligen kan förbättra mig någ trots att jag är så trött att jag ibland tror att kroppen ska lägga av helt och jag ska sluta andas.

Den ständiga sorgen av att förlora så mycket av funktion (både kognitivt och rent fysiskt pga alla sjukdomssymtom och den totala kraftlösheten) medan jag fortfarande är i en ålder då jag skulle vilja uppleva och kunna vara aktiv (Jag blev sjuk då jag precis fyllt 40 och var nygift sedan 4 mån tillbaka), och istället ligger i sängen bakom nerrullade persienner 23/24 tim/dygn är ständigt där i bakgrunden. I 10 år har livet gått åt ett håll jag jag aldrig kunnat föreställa mig. Man kan aldrig förbereda sig för sånt här! Hur skulle man kunna? Men jag har såå mycket vilja, så mycket drömmar och så mycket kreativ förmåga inom mig, i mina händer, i mitt sinne och själ men orken är en 100.000-del av detta bara.

En söt variant av Vårstjärna med mycket mindre blomhuvuden men med samma vackra blå färg som den vanliga Vårstjärnan.

Min älskade collieflicka Kajsa ligger och väntar tålmodigt vid min scooter på att jag ska fota färdigt. Så många underbara stunder vi har tillsammans ute.

I många år levde jag mitt liv i framtiden. Drömmar, visioner, mål. Här och nu existerade förvånansvärt lite. Allt jag gjorde var för något som jag inte hade någon som helst garanti för någonsin skulle hända eller uppnås. NU är det enda sättet jag kan leva på; att LEVA HÄR och NU. Denna stund, dessa minuter, denna dag. Inget mer finns det dessutom täckning för rent orkesmässigt! Men lite finns! Allt är inte slut och godnatt! Och det LILLA njuter jag maximalt utav.

Som en exklusiv, dyr och välsmakande chokladpralin. Den skall avnjutas med full uppmärksamhet, med alla sinnen, totalt fokus under den korta stund det tar för den att smälta på tungan, känna en uppsjö av olika smaktoner och känna den lena mjuka känslan i munnen tills jag sväljer och sedan njuter och försöker hålla kvar eftersmaken av den så länge som möjligt. Allt i loppet av högst 1 minut. Det är micro i macrot!

PRECIS SÅ får jag leva mitt liv nu och det gör att livet känns väldigt värdefullt, rikt och stort!

Paradoxalt nog renar och fördjupar det mitt innersta på samma gång. Det kan nog liknas lite vid en fastekur eller en retreat med den skillnaden att jag inte frivilligt har valt detta... men det är inte enbart negativt i det längre perspektivet. Jag hade aldrig kunnat tro det när det var som svårast. Hade någon berättat detta då så hade jag skrikit rakt ut att sluta upp med att förolämpa mig. Det är byte av perspektiv. Det är som att jag ser saker och ting klarare, närmre, mer distinkt. Som fotograf så ser jag det som att byta objektiv från vidvinkel till makro. De stora mäktiga vyerna och panoraman byts till detaljrikedom och en helt ny liten värld men inte mindre fascinerande och berikande. Bara annorlunda och nytt fokus och objektiv.

En utav flera dammar i 'Barnens Skog'. Kajsa strövar fritt en stund och jagar ner några änder i vattnet bara för att det är roligt och att tillfälle gavs.

Ett par änder traskar frimodigt bort till mig och vill ha mat. Tyvärr små vänner, jag ska försöka komma ihåg att ta med lite bröd till nästa gång!

Jag har alltid haft behov av att bara vara och ta in stillheten och reflektera över tillvaron. När det rullade på som värst läs bäst så tappade jag dessa stunder och det gjorde att jag tappade bort mig själv under många år. Jag har hittat tillbaka till mig själv igen tack vare stillheten, det i mångt och mycket orörliga livet ( det är som när andra sinnen förstärks när ett annat skadas eller imobiliseras) och en inre resa som jag först motvilligt gav mig iväg på.

Kajsa älskar platsen lika mycket som jag. Med stora öppna ytor kan hon få strosa på lite själv och jag ser på långt håll när en annan hund kommer och hinner koppla henne.

        Ja ni ser säkert hur mycket Kajsa njuter!

Sedan måste jag dock tillstå att medelåldern faktiskt har lite gott med sig då att det infinner sig ett mått av inre vila; jag måste inte bevisa något för någon längre, inte ens för mig själv. Man har stött och blött och genomlevt så många olika faser i livet att jag blivit rätt stadig på foten med åren sas. Jag måste inte prestera för att duga. Duger jag inte för andra så skit samma då. Jag kryper inte längre. Jag står rak och tillfreds i mig själv och de val jag gör även om dem fortfarande blir tokiga ibland.

Visst, jag har varit ledsen och arg många gånger över allt det jag isoleras från av vardagligt liv och socialt umgänge men ju längre tiden går (jag har snart varit sjuk i ME i 10 år) så kommer en ACCEPTANS som är nödvändig, ja faktiskt livsnödvändig, och som gör att jag även kan se positiva saker utifrån mina begränsningar. Det finns alltid en andra sida av ett mynt. Jag lever här och nu för livet går inte längre att planera. Det är inte utan frustration men allt måste ske "under förutsättning att jag orkar eller kan..." Ett visst datum/ dag krymps ner till att handla om den närmsta timmen eller två. Kalendrar i all ära-dem har jag haft mycket nytta av och har väl till viss del nu också, men ingenting är ristat i sten med denna sjukdomen.

Hela tillvaron förändras och jag förändras och lär känna mig själv på så många olika vis och det i sig är väldigt nyttigt och det stavas liksom för alla andra LIV(S)ERFARENHET!! Jag går från en vanlig horisontell vandring till att vandra lodrät och innåt. Vissa stunder lika hisnande och skräckfylld som jag föreställer mig en bergsbestigning att vara. Den är också lodrät. Man kämpar för att hålla sig kvar, man har sina livlinor men man kommer också till de platåer där man ser sånt man aldrig sett förut.

                             En utslagen björk???!!!!

Nej, titta uppåt! Det var trädet bakom björken som slagit ut...

Den erfarenheten är i denna delen av mitt liv mycket en INRE resa. Vilka fantastiska landskap och områden som finns inuti var och en av oss om vi är villiga att göra en sådan resa. Den går på knaggliga stigar, med minsta möjliga bekvämlighetsfaktor,  genom svåra terränger och med stundtals smärtsamma umbäranden. Bara så når man till de djupa och fördolda landskapen inom sig. Rädslan är en trogen följeslagare men hoppet tar vid och faktiskt många gånger ren och skär glädje.

    Picnickorgen får allt följa med här i vår eller sommar för det ser så inbjudande ut vid bordet under trädet.

Fortsatt Trevlig Vecka nu!