Leklust och vila på sensommaräng

En artikel om balansen mellan aktivitet och vila

Idag har det åter igen varit en underbar och vacker sensommardag, +21 C, solen har värmt hjärta, själ och kind och den ljumma vinden har nästan obemärkt dragit genom håret och över skirt gräs, vatten och de ännu blomsterprydda ängarna. I bakgrunden finns dock doften som omisskännligt talar om att hösten är i antågande, och på kvistar lyser röda bär. När jag känner den doften så vet jag; nu finns det ingen återvändo. Sommaren närmar sig sitt slut för denna gången. Blommorna minskar en och en, och av vissa finns bara skelettet kvar. Det låter grymt, men egentligen är det en konstnärlig fulländning som visas upp framför mina ögon. I avslutet är den lika mycket värd och lika vacker och speciell på sitt egna vis som när blomningen är på sin höjdpunkt.

Även avslut i naturen sker ibland med en fantastisk elegans. Som vid en föreställning då skådespelarna tackar för sig, och bugar djupt och bjuder publiken än mer strålande leenden ju mer dem klappar. Man ger allt in i det sista och tackar för sig. Det är något härligt och nästan mäktigt med det och tårarna är ofta på väg ner för mina kinder i dessa stunder. Tänk på den vackra gula maskrosen också. Den lyser som solar i gräset på försommaren och doften är "sommarhagar" och förväntan på en ljuvlig tid de närmaste månaderna. Som ung brukade jag slänga mig ner i "maskroshaven" men insåg ganska snabbt att hela jag, kläder och ansikte var gula efteråt, haha. Och inte var det det lättaste att få bort i tvätten heller. Ganska snabbt så blommar maskrosorna över och blir till stora fält av duniga bollar. I solskenet lyser dem som silverbollar och till slut så sprids de för vinden för att bli till nya maskrosor nästa försommar. Vilket vackert avslut!

 

Ni vet, man talar ibland om stjärnstatus. En restaurang kan ha stjärnstatus eller en person som är mycket duktig har stjärnstatus. Och så finns det ett oändligt antal personer som vill ha det innan dem ens är i närheten av det. Men stjärnstatus ska man göra sig förtjänt utav. Det är inget som bör delas ut lättvindigt. Det bör omnämnas om en person eller företeelse, först när den är på sin höjdpunkt. Naturen har förstått det. Tittar du efter så är avslutet i naturen ibland än mer fascinerande än början. Bilderna ovan visar en växt som tar farväl på ett väldigt elegant och sirligt vis. Oerhört vackert! Likaså på bilderna nedan, så förvandlas blomman verkligen till en stjärnboll i detta fall. Det ser ut som små spotlights som är tända i den som kastar sitt sken ut och får hela bollen att gnistra, som en stjärna. Fantastiskt detta också!

 

Nåväl, denna dag var dock inte riktigt den dag då allt i naturen tog farväl utan sommaren var fortfarande mycket närvarande. Idag, liksom varje dag, är det ett oändligt antal av ögonblick, vissa mer medvetna än andra, men alla fyllda av mycket olika saker. Idag var det många ögonblick av ro och mild lycka, en tillfredsställelse över att livet i sin allra vackraste form, genom naturen, tycktes fylla upp varje litet område runt om mig. Som att mjukt välkomnas att slå mig ner i en vacker och perfekt "paradisstol" och omslutas av den. Inte en kudde som ligger fel, inte en muskel som spänns och värker utan endast ro, tillfredsställelse och att vara i ögonblicket. Inga oinbjudna ljud som tränger sig in o börjar hamra i huvudet och där kroppen omedelbart på en 100-dels sekund spänner sig o andhämtningen blir ytlig. Nej mina ögon tittar avslappnat på skönheten runt om och tar in av den och ron sprider sig i kroppen och ger en stillhet och harmoni, som jag inte vill lämna. Jag vill bara vara i det, här och nu, och hur länge som helst.

Jag älskar glitter! Jag har en riktig förkärlek till glitter. Men tro nu inte att jag talar om stora glittergirlanger eller konfetti i första hand, utan mer glittret på en sjö eller på havet en sommardag, blänket i ett glas jordgubbssaft i solsken, glittret i stora vajande fjädervippor längs strandkanten och glittret av frostnupna grenar en kall höstdag. Jag älskar också glittret som blir när solen silas genom blommor och blad in genom mitt kameraobjektiv och blir som rundlar på bilden. Givetvis går inget upp mot glittret i en diamantring, i ett guldhalsband eller i silverarmband, kvinna som jag är, liksom glittret i ögonen hos en glad person. Jag tror ingen av oss, inte tycker om det glittret utan i själva verket gör det oss gott. Det genuint vackra gör oss gott!



Därför är den naturligaste platsen i världen den, där glittret växer fram. I naturen. Denna dag var ljuvlig.
Fåglar som kvittrade olika melodier så harmoniskt och några som låg i gräset och tog det lugnt och som ibland glatt fladdrade upp därifrån, och gjorde en dans med sin partner på himlen för att därefter landa gracilt och mjukt och med ett litet plask i vattnet. I andra delar simmade rofyllt mamma Gräsand med sin lilla unge och njöt. Hon gav den lilla lite utrymme att se sig om och upptäcka världen men höll samtidigt ett vakande öga över henne, och sa ibland ifrån att "Kom nu, nu ska vi vidare". Andra fågelpar simmade lugnt vid sidan av varandra i en ordlös gemenskap och bara njöt dem också.

 

 
Kajsa sprang som en glad liten "kalv på grönbete" bredvid mig och med tusen glittrande stjärnor i sina ögon, tittade hon på mig och kramade om mig med blicken. När vi kom in i området med dammarna som passande nog kallas "Barnens skog", så välkomnades vi av två stiliga inflygande hägrar vars vingslag märkbart drog förbi ovanför huvudet och fick blicken att lyftas i stum fascination. Det var ett mäktigt ögonblick som jag aldrig hade varit med om förut och jag hade hoppats att hägrarna skulle vara här idag så jag ställde genast i ordning kameran för att fånga dessa vackra fåglar på bild. 

 




 
 

Sakta vandrade Kajsa och jag, genom området, och lät varje sinne ta in av ljud, färger, dofter och känsel och vi svalkade törsten hos oss med det kalla friska vattnet jag hade fyllt i var sin termos till Kajsa och mig.  Jag satte mig i gräset på en äng och såg på den gråklädda och högresta smäckra hägern, som outtröttligt stod stilla och fixerade blicken på ett mål jag inte såg. Den stod helt och hållet orörlig långa stunder, och lika omärkligt som den flög in förut, lika omärkligt hade den plötsligt flyttat sig till en annan del av dammen, helt ljudlöst och stod nu gömd bakom högt gräs och Kaveldun, osynlig för de ögon som inte visste att den var där. Då och då ser den något intressant och den sträcker på halsen och tittar intensivt med fokuserade ögon, på något.
 

 

  

I vattnet såg jag den svarta stora "gammelfisken" simma vid ytan, som om han övervakade att hans vatten var säkert och inte hade fått in några inkräktare. Kajsa kom och hoppade i vild lek och glädje på mig och vi rullade runt i gräset i lite lek tillsammans. Hon var så glad och entusiastisk att hon fick mig att skratta högt! Hon är verkligen så full av leklust och hon plockar fram leklusten i mig med. Tyvärr klarar inte min kropp av mer än en liten stund av denna lek, men roligt hade vi båda två.
 
 

En citronfjäril fladdrade förbi...min favoritfjäril i all sin enkelhet. Den vackra "citronfromagefärgen" på fjärilen har alltid väckt upp sommarkänslor hos mig. Jag studerade den en liten stund...den sög nektar, flyttade sig med ett fladder, sög igen och fortsatte så några gånger. Sedan tog den paus på ett blad och andades ut och in med sina vingar. Om en liten viktlös fjäril behöver små andhämtningspauser, så är det obetvingat så att allt annat levande också behöver det!

 

Ängen där vi slog oss ner var full av "Kärringtand" fortfarande, som lyste gult och inbjudande. Jag satt och filosoferade lite medan Kajsa fick strosa runt lite själv och nosa i varje grästuss. Alla människor skulle ta sådana här pauser i vardagen; gå ut och sätta sig på en äng eller i en skogsglänta och bara vara. Lyssna till fåglarnas olika kvitter, titta på blommorna lite närmre, se vindens rörelser i träden som får lövverket att skälva och darra och ge ifrån sig ett stilla prasslande ljud; så behagligt och rofyllt. Själv satt jag och njöt av tystnaden. Ibland plockade jag ett brett grässtrå och försökte få ljud i det. En sysselsättning jag älskade som liten och som jag fortfarande ibland provar. Man lägger bredsidan av grässtrået mellan tummarna så att strået är jämnt längs med tummarnas ovansidan och sätter det sedan mot läpparna och blåser. Minsann....visst kom där ljud. Hela naturen vibrerar av ljud och rörelser som är lätta att fånga upp och som "bara passar in". Jag älskar naturens alla ljud, varenda en utav dem.

 
Reflektioner...

Vår tillvaro är så full av olika och påträngande ljud och händelser i vardagen och som kan vara med och kan framkalla stress och sjukdom.
Fler och fler går in i väggen, då man hela tiden ska prestera så mycket både i arbetsliv och hemma.
Många har hela sin kalender fulltecknad alla timmar i veckan. Var finns tid för stillhet där?
En välkänd skribent och talare, som jag tycker väldigt mycket om att lyssna till och läsa utav, skrev i en artikel i veckan i ett lokalt blad där jag bor, att citat artikel "Vila, menar han, är inte främst att göra ingenting, utan att göra det man njuter utav eller mår väl utav och framför allt, vila är att göra något annat". Ja vi ska göra det vi njuter och mår bra utav, och det får gärna vara något annorlunda än det man vanligtvis brukar göra.


Min utflykt med Kajsa var väldigt avkopplande men jag behövde också vila när jag kom hem. Den innehöll ju en del aktivitet. Åter...vilan bör inte till största delen vara något vi gör. Vila handlar om att vara! Det var där jag kolliderade lite med vad skribenten gav uttryck för. Vila innefattar en stor del där vi faktiskt gör just ingenting, utan bara är! Idag vet folk inte ens vad det är och undrar hur man gör. Är det konstigt att fler och fler går i väggen?

 Vi uppmuntras att ha en så kreativ och upplevande fritid som möjligt. Vad ska vi nu göra? Stressen kommer när man inte kommer på mer kul och tycker att man inte gör något "vettigt" utan "bara" är. Vi presterar på jobbet och vi presterar hemma. Vi ska ha det fint och tjusigt, hushållsarbetet tar sin tid, barnen behöver föräldrarnas tid och så ska vi koppla av genom att göra en massa spännande på fritiden och hinna umgås med vänner och utöva någon sport helst. Många ger uttryck för att dem behöver en semestervecka efter att ha varit på semester. Vad är detta? Felprioritering. Hur avkopplande och roligt vi än tycker att vår vila ska vara, så måste den innehålla delar av både stillhet och tystnad.
 Samma skribent berättade att "det finns få saker som han tycker så illa om, när det gäller liv och livsstil, som uttrycket "balans". Det låter för honom som en omskrivning av ett "perfekt liv" och vem vill ha det, frågar han retoriskt? Jag blev riktigt brydd och även irriterad över hur kan kunde generalisera sina uttalanden så, men insåg att även han är offer för stressen och att få ihop en full vardag med vila. Han skriver hur han och familjen gör något annorlunda, en egen sabbatsrutin 1 dygn per vecka med början kl.18 när kyrkan ringer in helgen på orten. Då stängs datorn av och mobilen är endast öppen för familj och de närmsta vännerna ett dygn framåt. "Man mäter upp utrymme för matlagning, måltider, umgänge med vänner, högläsning, spel, gudstjänst, kyrkkaffe, promenader och middagslur", slut citat. Resterande 6 dygn i veckan är det full rulle. Så länge man är frisk kan detta funka, men inte den dag kroppen börjar säga ifrån. Och då är det egentligen försent. Man bör lyssna till kroppen långt innan för att förhindra problemen att komma och då talar jag om att ha goda marginaler. Inte bara ett dygn när en massa kul ska hända och så en liten middagslur på det. Så räcker ett dygn med det upplägget, lite i stort så där?

 
Nej, inte om man har bränt ut sig, inte om man har problem med högt blodtryck, hjärtproblem , svår värk och en mängd andra kroppsliga problem. Och definitivt inte heller om man har depression eller liknande. Det sistnämnda tillståndet kan däremot behöva stimulans när man börjar bli bättre från depression etc. Men vila, vila, vila är A och O. Inte en massa program och aktiviteter,  utan total deadline! Kroppen läker när vi vilar och vårt inre får en bättre chans att utvecklas. Visst kan vi koppla av med något roligt då och då men mertiden av vilan kan inte bestå utav det, utan där måste vi lära oss att bara vara. Stilla ner både huvudet och kroppen.

 Vi behöver det! Både kropp och själ kommer att må mycket dåligt i längden om vi inte prioriterar in gott om tid för detta. Inte minst som väldigt många även har stora problem med att sova. Stillheten, "att vara-tiden" vill dem flesta fly ifrån. Till och med när man är ute i joggingspåret eller på stranden så måste man ha musik som fyller huvudet och man hör vare sig fågelkvitter, havsbrus eller känner doften av blommor, än mindre hör man sig själv!

För att återgå till skribentens dåliga koppling med ordet balans, så blev jag riktigt ledsen. Vilket feltänk.
Balans detta underbara ord, som innefattar harmoni. Hur kan det bli så förstört? Och menar han ett "Medel-Svensson-liv" när han talar om ett "perfekt liv"? Jag förstår inte riktigt och det väcker frågetecken.
För egen del är balans och vila A och O för mig i att hantera min sjukdom ME.

Jag kan inte vila genom att göra roliga aktiviteter för då blir sjukdomen värre. Det innefattar även känslomässigt engagemang. Dem roliga sakerna får komma som en aktivitet då och då när så är möjligt. Att göra ingenting är grunden för att kunna göra någonting! Själv gick jag i väggen och brände ut mig på att göra allt det där som jag älskade att göra och som jag fyllde min fritid med. Hur roligt något än är, så tar det energi och kraft från oss.



För mig gäller "millimeterprecision" för att få balans, även kallat "pacing" i vårdtermer. Avvägd aktivitet varvad med vila. Det är mycket små marginaler som kan få mig att krascha i sjukdomen. Ex. Skrikande barn på gården en timme (för att inte tala om hela dagen!!!), trafikbullret från den närliggande motorvägen som ligger som en konstant ljudmatta, men som är mest märkbar från tidig morgon och några timmar fram innan allt annat brus har satt igång, grannar som spelar musik och man hör"dunka-dunka´n-et", en liten stund för länge med en kompis som hälsar på. Jag skulle verkligen önska mig att ha ett "perfekt liv" av balans, för att kunna må bättre och för att kunna ha ett liv överhuvudtaget. Balans= harmoni. Perfekt harmoni. Fast det finns inget som är perfekt egentligen, men så långt det bara går att komma mot det när det gäller balans; det önskar jag mig.



Har ni sett dem där gamla handelsvågarna man hade i butiker förr? Man hällde upp/ställde på så mycket man ville ha av en vara. Sedan la man på vikter i den andra skålen tills båda vågskålarna stod i en jämn linje. Där fanns allt från tunga vikter ner till små gramvikter för att kunna mäta med precision. På så vis visste man vad kunden skulle betala. Man kollade hur många gram av vikter man lagt på för att komma i jämnvikt med varan, och så var det väl kilopris och hektopris där också som gällde.
En sådan precision gäller för mig av balans, för att inte bli sämre i sjukdomen. Det är gram som är viktiga för att hålla mig så frisk det bara går. Som frisk var det i sämsta fall kilo som avgjorde, om jag behövde ändra något, för att nu använda samma bild.
Att göra ingenting kan vara väldigt behagligt i en vacker omgivning; det till och med förstärker vilan. När vi ger oss tid att vara stilla och går ner i varv, så kan vi börja höra vårt eget hjärtas röst. Vad säger ditt hjärta dig? Att rusa på i vad alla andra vill och deras förväntningar på dig, sliter. Vad vill du? Lyssna! Bli medveten om vad både kropp och själ säger dig.

Ex. Vi kan dras med en långlivad förkylning, som sedan övergår till en infektion som riktigt sätter sig i kroppen. Och bakom allt detta har kroppen länge försökt att säga att vi ska ta det lugnt. Kanske till och med föreslagit att prioritera bort någon av alla roliga aktiviteter på fritiden? Stannar vi inte upp så äter arbetet/aktiviteten på kroppens resurser.

Då försöker kroppen få dig att stoppa men får nästan skrika "Ta det lugnt! Ta ledigt en dag, en vecka och vila upp dig! Kroppen hade gärna velat få uppmärksamhet innan det gick så långt som till en infektion men då måste vi lära oss att lyssna till den, känna igen dess språk och rätta in oss efter det den säger oss. Tänk att det ska vara så svårt för oss att göra just detta!





Det är svårt för mig med som är sjuk att ta det tillräckligt lugnt och här talar jag då på millimeternivå. För mig är det oerhört små saker som kan få mig att krascha i sjukdomen. Ex. Ljud utanför av skrikande barn eller trafikbullret från motorvägen längre bort. Det är som med en gammaldags hushållsvåg som man skulle väga upp saker på. På ena sidan vågen la man det som skulle vägas, och på andra sidan la man på vikter. När vågskålarna var helt jämna kunde man se hur mycket en vara vägde genom att se hur mycket vikter man lagt på. Dessa fanns ner till minsta gram.


 
Balans är oerhört viktigt för ett så harmoniskt och bra liv som möjligt. Perfekt blir det nog aldrig, men jag strävar efter att få livet så harmoniskt och i balans det bara går för då mår jag som bäst. Även i sjukdomen. Det har tagit mig 9 år av sjukdom, att ställa om från att vara en högpresterande kvinna med många bollar i luften samtidigt, till att vara den person jag är idag. Och idag måste jag ha balans för att ha ett liv överhuvudtaget! Jag har inget val, bara att rätta in mig efter det och göra det bästa jag kan av situationen, men så har jag "makroobjektivet" på mig också. Det får jag nog berätta om i nästa inlägg. :-)
Ja ibland blir det mycket reflektioner utav en "bara-vara-stund" i gräset en sensommareftermiddag.


 
Avslut
Jag måste tillstå att Kajsa hade ett oändligt tålamod med mig, då jag gång efter annan stannade till och skulle fota ett ögonblick, "Blott en dag, ett ögonblick i sänder..."som den välkända psalmen lyder. Ibland gick jag några meter bort och hon låg stilla och fint kvar och höll uppsikt över sakerna, scootern och så mig förstås.

När vi tagit oss runt större delen av området, så tittade jag mot en viss damm, där jag vet att där ska finnas sköldpaddor. Säkerligen utplanterade där, för jag tror inte vi har vilda sköldpaddor i Sverige? Dem har dammen som sin året-runt-bostad. I fem år har jag tittat efter dem men inte sett så mycket som en krusning eller en skugga i vattnet av dem. Men idag låg där en sköldpadda med bakbenen i vattnet och övriga kroppen på en varm sten, lapande sol och tittade upp mot skyn. Vilket ögonblick att äntligen få se en utav dem!!!

              
                                                                                                                                                                 
Sakta och nästan lite motvilligt drog vi oss hemåt, och längs vägen föll min ögon på en vacker klarröd Lönn som lyste mot grönskan och påminde mig om att hösten har kommit och knackat på och nu väntar i farstun med sina varma gyllene färger och som fortsätter bädda in oss med ett stillsamt mörker, djupa färger och fladdrande lågor. Hösten- tiden som kanske mer än någon annan tid är andhämtningens tid.