Livskvalitet med "compact living"
Bilderna i inlägget är lite blandade bilder från min egen lilla täppa, och små promenader jag gjort i september.
---
En vecka har gått då jag legat nerbäddad i sängen och inte kunnat stå på benen. Den ideliga huvudvärken och de olika smärtorna i kroppen håller mig på "helspänn". Inte minst malaisen- den totala kraftlösheten efter att bara ha gjort små banala ting får mig att fysiskt flämta efter luft, darra i alla muskler och bli som gele i hela kroppen. Yr och vinglig och endast i stånd att ligga ned. Detta är något helt annat än när jag var djupt utbränd. En helt annan slags trötthet och med mängder av konstiga symtom från kroppens olika stora system.
Dem intensiva sjukdomskänslorna med feber, hjärndimma, halsont, ledvärk och influensakänslor övertygar mig dock om att jag fortfarande är vid liv.
Ibland känner jag mig så svag som att jag vore ett tunt papper som lätt trycks samman, och kramas ihop till en liten tuss. Andra dagar är jag lite starkare...Jag kan se pigg och frisk ut men det säger ingenting om min sjukdom. På en kort stund kan det förändras. Sjukdomen svänger ibland mellan olika stunder på en och samma dag. Den är både oförutsägbar men ändå ack så förutsägbar.
En vecka har gått då jag legat nerbäddad i sängen och inte kunnat stå på benen. Den ideliga huvudvärken och de olika smärtorna i kroppen håller mig på "helspänn". Inte minst malaisen- den totala kraftlösheten efter att bara ha gjort små banala ting får mig att fysiskt flämta efter luft, darra i alla muskler och bli som gele i hela kroppen. Yr och vinglig och endast i stånd att ligga ned. Detta är något helt annat än när jag var djupt utbränd. En helt annan slags trötthet och med mängder av konstiga symtom från kroppens olika stora system.
Dem intensiva sjukdomskänslorna med feber, hjärndimma, halsont, ledvärk och influensakänslor övertygar mig dock om att jag fortfarande är vid liv.
Ibland känner jag mig så svag som att jag vore ett tunt papper som lätt trycks samman, och kramas ihop till en liten tuss. Andra dagar är jag lite starkare...Jag kan se pigg och frisk ut men det säger ingenting om min sjukdom. På en kort stund kan det förändras. Sjukdomen svänger ibland mellan olika stunder på en och samma dag. Den är både oförutsägbar men ändå ack så förutsägbar.
"Höstanemon"
Att inte orka stå rakt upp mer än en mycket kort stund är tyvärr min vardag nu.
Att inte orka stå rakt upp mer än en mycket kort stund är tyvärr min vardag nu.
"Höstanemon"
Jag måste ligga mycket för att orka vara uppe vid små stunder.
"Klematis"
Vid liv men vissnande och mycket hängig. Livet som det är och som ingen av oss kan undvika.
Jag måste ligga mycket för att orka vara uppe vid små stunder.
"Klematis"
Vid liv men vissnande och mycket hängig. Livet som det är och som ingen av oss kan undvika.
"Pappersblomma"
"Pappersblomma"
Sängliggande i sju dagar med sjukdomskänslor och totalt kraftlös. Detta för att jag i lördags spenderade några timmar med en mycket go väninna som jag inte sett på 1,5 år. Så himla skoj det var!!!
Vi stämde träff på Väla och satte oss på Cafe Schiller och fikade och pladdrade i 3 timmar!!!.
Hur mysigt som helst. Dessutom var cafedelen inbyggd under tak så det blev inte lika hög ljudvolym
som hos andra fik på Väla som har sina serveringsbord rätt ute på golvet. Kan ni gissa om jag njöt?
Det är inte ofta numera som jag orkar sådant eller ens beger mig i närheten av sådana platser.
Men jag älskar att då och då komma ut i folkvimlet och utanför hemmets fyra väggar,som jag numera spenderar nästan all tid bakom. Jag är en social person och har alltid varit full av livsglädje. Att begränsas så kraftigt av en sjukdom får mig att njuta desto mer av de stunder jag orkar vara ute. Då känner jag att jag är levande och mitt i verkligheten. Trots att det frestar på o gör mig dålig så ger det mig ändå ork att kämpa vidare.
Sängliggande i sju dagar med sjukdomskänslor och totalt kraftlös. Detta för att jag i lördags spenderade några timmar med en mycket go väninna som jag inte sett på 1,5 år. Så himla skoj det var!!!
Vi stämde träff på Väla och satte oss på Cafe Schiller och fikade och pladdrade i 3 timmar!!!.
Hur mysigt som helst. Dessutom var cafedelen inbyggd under tak så det blev inte lika hög ljudvolym
som hos andra fik på Väla som har sina serveringsbord rätt ute på golvet. Kan ni gissa om jag njöt?
Det är inte ofta numera som jag orkar sådant eller ens beger mig i närheten av sådana platser.
Men jag älskar att då och då komma ut i folkvimlet och utanför hemmets fyra väggar,som jag numera spenderar nästan all tid bakom. Jag är en social person och har alltid varit full av livsglädje. Att begränsas så kraftigt av en sjukdom får mig att njuta desto mer av de stunder jag orkar vara ute. Då känner jag att jag är levande och mitt i verkligheten. Trots att det frestar på o gör mig dålig så ger det mig ändå ork att kämpa vidare.
Med en trehjuling eller en fyrhuling; en "promenadscooter" som dem heter eller en "permobil", en slags elrullstol, skulle jag kunna ta mig ut och se lite mer i omgivningarna. Numera orkar kroppen sällan med att gå mer än 100 m eller lite till. Jag hoppas mycket på att kunna få en sådan och därmed inte vara så isolerad till mitt hem.
Naturen är en enastående värld som får mig att förundras över tusen små enkla men fascinerande ting.
Gläntade på periennerna härom kvällen och såg denna ballong. Kunde inte låta bli att le stort ;-).
Tänkte på att det var lite som när man sätter fram en rolig sak framför ett barn för att få det att le, när den just har gråtit. Tittut! Här är jag! Smile! :-)
För när livet rullar på utanför mina fönster o så mycket händer "där ute" så ligger jag här där inget tycks hända. Här som allt utom sjukdomen tycks ha tagit paus o avstannat. Lite som långvård men i mitt eget hem.
Och lång vård är det med ME. Livslång. Likväl är jag glad för livet, för alla små saker som händer och som jag ibland själv är en del utav.
Från att ha varit en väldigt aktiv och social person till att ligga i sängen dagarna igenom och med nedrullade persienner för att ljuset skär in i ögonen, och behöva ha det helt tyst därför att det känns som att hjärnan har fått rusning, är som att leva två helt skilda liv. Men det är mitt liv nu, ett enda liv, och jag får göra det bästa utav det och ta tillvara på alla små ljusglimtar som ges och små saker som jag faktiskt kan göra.
Stilla, så tyst att man inte hör något, bara förnimmer något ljudlöst susa förbi, som några fröfjädrar, behöver kroppen och hjärnan ha det. Ständigt, hela tiden. Några kanske skulle kalla det "döden i kistan". Jag väljer att kalla det "sensitivitetsträning" för att få en positiv riktning på handikappet, sjukdomen ;-) Att fortsätta lyssna till mig själv och min kropp och på mitt eget Jag´s outtalade önskningar och hopp, men också hjärtats ordlösa rop av förtvivlan och sorg. Jag blir smärtsamt medveten om mig själv men har det hellre så än alla de år jag levde och fullständigt hade förlorat mig själv eller åtminstone hade gjort det till mycket stor del under andra människors maktmissbruk. Ilskan som pös fram då och då skyddade mig från att fullständigt utplånas är jag tacksam för idag.
Tänkte på att det var lite som när man sätter fram en rolig sak framför ett barn för att få det att le, när den just har gråtit. Tittut! Här är jag! Smile! :-)
För när livet rullar på utanför mina fönster o så mycket händer "där ute" så ligger jag här där inget tycks hända. Här som allt utom sjukdomen tycks ha tagit paus o avstannat. Lite som långvård men i mitt eget hem.
Och lång vård är det med ME. Livslång. Likväl är jag glad för livet, för alla små saker som händer och som jag ibland själv är en del utav.
Från att ha varit en väldigt aktiv och social person till att ligga i sängen dagarna igenom och med nedrullade persienner för att ljuset skär in i ögonen, och behöva ha det helt tyst därför att det känns som att hjärnan har fått rusning, är som att leva två helt skilda liv. Men det är mitt liv nu, ett enda liv, och jag får göra det bästa utav det och ta tillvara på alla små ljusglimtar som ges och små saker som jag faktiskt kan göra.
Stilla, så tyst att man inte hör något, bara förnimmer något ljudlöst susa förbi, som några fröfjädrar, behöver kroppen och hjärnan ha det. Ständigt, hela tiden. Några kanske skulle kalla det "döden i kistan". Jag väljer att kalla det "sensitivitetsträning" för att få en positiv riktning på handikappet, sjukdomen ;-) Att fortsätta lyssna till mig själv och min kropp och på mitt eget Jag´s outtalade önskningar och hopp, men också hjärtats ordlösa rop av förtvivlan och sorg. Jag blir smärtsamt medveten om mig själv men har det hellre så än alla de år jag levde och fullständigt hade förlorat mig själv eller åtminstone hade gjort det till mycket stor del under andra människors maktmissbruk. Ilskan som pös fram då och då skyddade mig från att fullständigt utplånas är jag tacksam för idag.
Frötussar i vinden
Daggbeströdda frötussar som fastnat på kanten av ett spindelnät.
För det GÅR att ha livskvalitet trots att man är starkt funktionsnedsatt. Jag ska bara inte jämföra mig med hur det var när jag var frisk. Då var perspektiven stora och vida. Jag gjorde och åstadkom mycket. Det var längd, bredd och höjd.
Idag är perspektiven betydligt smalare men både djupare och mer detaljerade. Det krävs inte lika mycket för att bli tacksam över något litet, för det viktiga i livet tycks pressas ut likt en dyrbar fin essens. Bara lite behövs för att uppleva den.
Visst önskar jag att jag slapp ha denna neurologisk sjukdom ME, men livet är inte slut, bara komprimerat.
Mycket tid går till att ligga i en säng, men de stunder jag är uppe fylls desto intensivare av närvaro. Åtminstone försöker jag att ha det så. Vara fokuserad, för att uppleva och ta in små stunder. Ta del utav livet, vara en aktiv del utav livet. Jag vill uppleva mycket mer, men HUR bryr jag mig inte om att fundera över. Det visar sig.
"Klöverblomma"
med sin finstämda mjuka doft.
med sin finstämda mjuka doft.
"Klöverblomma"
Majestätiskt orkideeaktig i sin form här på bilden.
Majestätiskt orkideeaktig i sin form här på bilden.
"Klöverblomma"
Tänk att dem kan se så olika ut och att dem finns i olika färger; rosa, lila, röd, gul, vit, ...denna lilla anspråkslösa blomma, som glatt mumsas av betande kor.
Tänk att dem kan se så olika ut och att dem finns i olika färger; rosa, lila, röd, gul, vit, ...denna lilla anspråkslösa blomma, som glatt mumsas av betande kor.
Klematisen "Summer snow"
ringlar sig upp i mitt blodplommonträd och tar stöd av grenarna. Den kommer att blomma även om det tar sin tid innan det blir många blommor. Vägen dit är väldigt slingrande och det är en bra bit upp mot ljuset.
ringlar sig upp i mitt blodplommonträd och tar stöd av grenarna. Den kommer att blomma även om det tar sin tid innan det blir många blommor. Vägen dit är väldigt slingrande och det är en bra bit upp mot ljuset.
En pytteblomma på ett par centimeter, men med en utsökt doft har Klematisen "Summer snow"
"Klematisen Summer Snow"
I år blev det inte många blommor, men den växte och ringlade sig upp i trädet. Nästa sommar kommer den att växa vidare och ge fler utsökta små blommor. Allting har sin tid.
Det är många tårar som faller hos mig, smärta och sorg över förluster av olika slag, men också stilla glädje över små dyrbara ting. Dem finns där. För att se dem och uppleva dem behöver jag titta på ett helt annat vis, åt ett helt annat håll. Dem är inte mindre fantastiska för att dem är små istället för stora. Det är bara lite mer av "compact living".
Och drömmar har jag fortfarande om än inte lika stora och yviga som förr, men innerliga, livsbejakande och
lika dyrbara som sällsynta klenoder. Drömmar som faktiskt kan ta mig hur långt som helst även om jag fortfarande skulle ligga ner i sängen bakom mina fönster med spetsgardiner, för all framtid.
I år blev det inte många blommor, men den växte och ringlade sig upp i trädet. Nästa sommar kommer den att växa vidare och ge fler utsökta små blommor. Allting har sin tid.
Det är många tårar som faller hos mig, smärta och sorg över förluster av olika slag, men också stilla glädje över små dyrbara ting. Dem finns där. För att se dem och uppleva dem behöver jag titta på ett helt annat vis, åt ett helt annat håll. Dem är inte mindre fantastiska för att dem är små istället för stora. Det är bara lite mer av "compact living".
Och drömmar har jag fortfarande om än inte lika stora och yviga som förr, men innerliga, livsbejakande och
lika dyrbara som sällsynta klenoder. Drömmar som faktiskt kan ta mig hur långt som helst även om jag fortfarande skulle ligga ner i sängen bakom mina fönster med spetsgardiner, för all framtid.
"Renfana"
Jätteverbena.
En liten rar blomma på höga smala stjälkar vajar vackert i vinden. Den är utsökt! Tilltalar mig mycket av olika skäl. Jag vill ha den i min egen lilla sommaräng som jag ska planerar för och tänker plantera nästa sommar under mitt blodplommonträd.
En liten rar blomma på höga smala stjälkar vajar vackert i vinden. Den är utsökt! Tilltalar mig mycket av olika skäl. Jag vill ha den i min egen lilla sommaräng som jag ska planerar för och tänker plantera nästa sommar under mitt blodplommonträd.
Dessutom älskas den av fjärilar som jag inte nog kan värna om. Denna utrotningshotade vackra insekt. Vad vore livet utan fjärilar?
Jag har sett mycket få av de stora färggranna dagfjärilarna i sommar. När jag äntligen såg en på en promenad, var jag redo med kameran. Vet ni om att denna fjärilen, på fotot ovan, "Amiralsfjärilen",
fladdrar ända ner till sydeuropa för att övervintra och sedan fladdrar hit igen för att lägga sina ägg
innan den sedan dör? Visst är det fascinerande att den med sin lätta vikt, hur mycket nu en fjäril väger, förmår fladdra så lång väg och så helt tillbaka igen? Så kom ihåg att ha fat ute med vatten tills frosten kommer för även fjärilar blir törstiga och behöver dricka på vägen!
fladdrar ända ner till sydeuropa för att övervintra och sedan fladdrar hit igen för att lägga sina ägg
innan den sedan dör? Visst är det fascinerande att den med sin lätta vikt, hur mycket nu en fjäril väger, förmår fladdra så lång väg och så helt tillbaka igen? Så kom ihåg att ha fat ute med vatten tills frosten kommer för även fjärilar blir törstiga och behöver dricka på vägen!
Massor av bin samlas för att suga ur den fina nektaren ur blomman.
Ett annat sorts bi som suger nektar från en klematisblomma
Det finns tusentals och åter tusentals grässorter. Vackra att se på och mjuka att röra vid. Prova att uppleva blommor och växter också genom att röra vid dem. Du anar inte hur många olika sinnesförnimmelser du får vara med om och som ger ytterligare en dimension till en växt. Det är som att kliva in i en annan värld...Ger du dig den tiden att upptäcka?
Undrar om det är detta gräset som kallas Hartass? I alla fall så är dem så mjuka. Känns som en beröring, som ett finger som lätt smeker en kind.
Det finns en hel liten värld, i vår stora värld, att lära känna bättre om vi vill. Vi behöver aldrig sluta fascineras även om vi begränsas starkt. Det lilla finns överallt för att öppna upp nya dimensioner för mig och för vem som vill. Vilken glädje att få ta del utav det!
TREVLIG HELG!
