expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>
Visar inlägg med etikett VÅRBLOMMOR. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett VÅRBLOMMOR. Visa alla inlägg

torsdag 21 april 2016

Och så är plötsligt våren här och det lilla blir det stora.



                    Grönt är skönt, eller hur?

Tänk att det är likadant varje vår! Plötsligt så är den där bara! Vad hände? Tankarna börjar surra för högtryck! Är våren inte tidig i år? Så här tidigt brukar väl inte vitsipporna blomma? Detta är ju fantastiskt! Ohh va härligt det är att känna solen...Man väcks av våren liksom hela naturen gör. Jag njuter ofantligt av varje liten detalj under våren; små knoppar som skymtas, nya blad på buskar, fågelsången som bara tilltar i styrka tills den nästan är öronbedövande. Till och med på natten kvittrar en och annan koltrast här och jag frågar mig hur det kunde bli vår så fort?


När vitsipporna kommer så är det ett starkt bevis för att det faktiskt är vår enligt mig.

Jag har varit sjuk flera veckor i virus med feber som blev bronkit och där förkylningen sedan satte sig i en tandrot så den drogs ut. Tandbenet fick en spricka och jag hade jätteont ett par veckor.  Så när jag igår äntligen kände mig lite piggare efter allt detta och solen var framme, så tog jag min permobil/scooter och min älskade Kajsa (vår hund) och begav mig till ett naturområde, bara en liten bit bort från där vi bor.

Helsingborgs reningsverk har en gång i tiden legat där men när det flyttade på 90-talet, tror jag det var så blev en massa dammar kvar. Det har på senare år byggts om till ett vackert naturområde och barn från Helsingborgs skolor har fått vara med och plantera träd och växter där; därav namnet "Barnens Skog". Många fåglar häckar och trivs där samt en gammal sköldpadda i en utav dammarna kryper upp på en sten o lapar sol heta sommardagar. Inte alla har turen att se honom. Det tog några år för mig haha! I beteshagarna mellan dammarna går får och betar. Det är en riktigt avkopplande plats och mycket vacker!


     Vad är väl en damm utan ett vackert och troget gammalt svanpar? Nåja. nu vet jag ju inte hur gamla dessa är men svanar brukar sällan byta sjö om inte något speciellt händer ex. att där byggs och det blir väldigt högljutt etc.

Svanhannen ska plötsligt stödda sig lite. Han går med raska steg bort mot mig och stannar en halvmeter från mig och fräser ilsket! Hörru du, nu får du faktiskt lugna ner dig. Du är inte den enda som har rätt att vistas här. Vi får allt samsas säger jag åt honom!


Okej, han köpte visst det och strosar vidare med sin fru på gräset. Sicken en! Inte såg jag några ägg eller svanungar men det kan hända att dem låg gömda nånstans...

Vid huvudingången till 'Barnens Skog' möts jag av grönska och stora klungor av blommande Julrosor. Det är verkligen bedövande vackert! Men jag håller lite extra fast i kopplet så inte Kajsa får för sig att provsmaka dem. Dem är väldigt giftiga både för människor och husdjur.




Visst är dem vackra! Varje blomma är som ett hantverk och som att någon viftat till med målarpenslen och gjort dem prickiga.

Favoritstigen där på våren täcks av vitsippor och julrosor längs ena kanten. Vid sidorna av stigen finns rundlar av blomstrande vårblommor. Ni kommer att se det på fler bilder.

När väl jul och nyår är överstökad och vi är i januari månad och jag vet att det nu bara blir ljusare och ljusare allt eftersom, så tycker jag att tiden bara rusar. Kanske är det för att jag så uppmärksamt tittar efter varje liten antydan till att våren är på gång.
             Nyplanterade buskar/träd lyser både rött och gult i vårsolen.

Då jag pga av min sjukdom ME är bunden till mitt hem väldigt mycket så blir stunderna ute, speciellt i naturen, extra värdefulla, och jag tar in långt mycket mer på en gång än jag gjorde när jag var frisk. Åtminstone upplever jag det så!  Jag har alltid älskat att vara ute i naturen och jag har njutit enormt av den men det är som att MER RYMS inom mig NU av allt det vackra. Kanske därför att en väldig massa oväsentligt faller bort när det faktiskt kommer till vad som verkligen ÄR själva ESSENSEN av Livet. I mitt liv! Här och nu!



Små förtjusande runda plättar är fyllda av blommande vitsippor, blå vårstjärnor och scillor samt balkansippa. 






 Balkansippa är så söt där den sticker fram mellan de vanliga vitsipporna. Blomsterhuvudet är stort och den har många fler kronblad än en vanlig vitsippa.

Livet i tystnad, stillhet, smärta, isolering liksom att vara helt bortglömd och bortgömd från vårdens sida är en mycket tuff sjukdom att leva med. Sjukdomen är mycket funktionsnedsättande och den pyttelilla kraft man har som ska räcka till för att äta, borsta tänder, duscha måste dessutom läggas på att vara min egen doktor. Jag tvingas leta och söka hjälp på nätet efter något som möjligen kan förbättra mig någ trots att jag är så trött att jag ibland tror att kroppen ska lägga av helt och jag ska sluta andas.

Den ständiga sorgen av att förlora så mycket av funktion (både kognitivt och rent fysiskt pga alla sjukdomssymtom och den totala kraftlösheten) medan jag fortfarande är i en ålder då jag skulle vilja uppleva och kunna vara aktiv (Jag blev sjuk då jag precis fyllt 40 och var nygift sedan 4 mån tillbaka), och istället ligger i sängen bakom nerrullade persienner 23/24 tim/dygn är ständigt där i bakgrunden. I 10 år har livet gått åt ett håll jag jag aldrig kunnat föreställa mig. Man kan aldrig förbereda sig för sånt här! Hur skulle man kunna? Men jag har såå mycket vilja, så mycket drömmar och så mycket kreativ förmåga inom mig, i mina händer, i mitt sinne och själ men orken är en 100.000-del av detta bara.



En söt variant av Vårstjärna med mycket mindre blomhuvuden men med samma vackra blå färg som den vanliga Vårstjärnan.

Min älskade collieflicka Kajsa ligger och väntar tålmodigt vid min scooter på att jag ska fota färdigt. Så många underbara stunder vi har tillsammans ute.

I många år levde jag mitt liv i framtiden. Drömmar, visioner, mål. Här och nu existerade förvånansvärt lite. Allt jag gjorde var för något som jag inte hade någon som helst garanti för någonsin skulle hända eller uppnås. NU är det enda sättet jag kan leva på; att LEVA HÄR och NU. Denna stund, dessa minuter, denna dag. Inget mer finns det dessutom täckning för rent orkesmässigt! Men lite finns! Allt är inte slut och godnatt! Och det LILLA njuter jag maximalt utav.





Som en exklusiv, dyr och välsmakande chokladpralin. Den skall avnjutas med full uppmärksamhet, med alla sinnen, totalt fokus under den korta stund det tar för den att smälta på tungan, känna en uppsjö av olika smaktoner och känna den lena mjuka känslan i munnen tills jag sväljer och sedan njuter och försöker hålla kvar eftersmaken av den så länge som möjligt. Allt i loppet av högst 1 minut. Det är micro i macrot!
PRECIS SÅ får jag leva mitt liv nu och det gör att livet känns väldigt värdefullt, rikt och stort!

Paradoxalt nog renar och fördjupar det mitt innersta på samma gång. Det kan nog liknas lite vid en fastekur eller en retreat med den skillnaden att jag inte frivilligt har valt detta... men det är inte enbart negativt i det längre perspektivet. Jag hade aldrig kunnat tro det när det var som svårast. Hade någon berättat detta då så hade jag skrikit rakt ut att sluta upp med att förolämpa mig. Det är byte av perspektiv. Det är som att jag ser saker och ting klarare, närmre, mer distinkt. Som fotograf så ser jag det som att byta objektiv från vidvinkel till makro. De stora mäktiga vyerna och panoraman byts till detaljrikedom och en helt ny liten värld men inte mindre fascinerande och berikande. Bara annorlunda och nytt fokus och objektiv.

En utav flera dammar i 'Barnens Skog'. Kajsa strövar fritt en stund och jagar ner några änder i vattnet bara för att det är roligt och att tillfälle gavs.





Ett par änder traskar frimodigt bort till mig och vill ha mat. Tyvärr små vänner, jag ska försöka komma ihåg att ta med lite bröd till nästa gång!

Jag har alltid haft behov av att bara vara och ta in stillheten och reflektera över tillvaron. När det rullade på som värst läs bäst så tappade jag dessa stunder och det gjorde att jag tappade bort mig själv under många år. Jag har hittat tillbaka till mig själv igen tack vare stillheten, det i mångt och mycket orörliga livet ( det är som när andra sinnen förstärks när ett annat skadas eller imobiliseras) och en inre resa som jag först motvilligt gav mig iväg på.

Kajsa älskar platsen lika mycket som jag. Med stora öppna ytor kan hon få strosa på lite själv och jag ser på långt håll när en annan hund kommer och hinner koppla henne.




        Ja ni ser säkert hur mycket Kajsa njuter!

Sedan måste jag dock tillstå att medelåldern faktiskt har lite gott med sig då att det infinner sig ett mått av inre vila; jag måste inte bevisa något för någon längre, inte ens för mig själv. Man har stött och blött och genomlevt så många olika faser i livet att jag blivit rätt stadig på foten med åren sas. Jag måste inte prestera för att duga. Duger jag inte för andra så skit samma då. Jag kryper inte längre. Jag står rak och tillfreds i mig själv och de val jag gör även om dem fortfarande blir tokiga ibland.




Visst, jag har varit ledsen och arg många gånger över allt det jag isoleras från av vardagligt liv och socialt umgänge men ju längre tiden går (jag har snart varit sjuk i ME i 10 år) så kommer en ACCEPTANS som är nödvändig, ja faktiskt livsnödvändig, och som gör att jag även kan se positiva saker utifrån mina begränsningar. Det finns alltid en andra sida av ett mynt. Jag lever här och nu för livet går inte längre att planera. Det är inte utan frustration men allt måste ske "under förutsättning att jag orkar eller kan..." Ett visst datum/ dag krymps ner till att handla om den närmsta timmen eller två. Kalendrar i all ära-dem har jag haft mycket nytta av och har väl till viss del nu också, men ingenting är ristat i sten med denna sjukdomen.

Hela tillvaron förändras och jag förändras och lär känna mig själv på så många olika vis och det i sig är väldigt nyttigt och det stavas liksom för alla andra LIV(S)ERFARENHET!! Jag går från en vanlig horisontell vandring till att vandra lodrät och innåt. Vissa stunder lika hisnande och skräckfylld som jag föreställer mig en bergsbestigning att vara. Den är också lodrät. Man kämpar för att hålla sig kvar, man har sina livlinor men man kommer också till de platåer där man ser sånt man aldrig sett förut.

                             En utslagen björk???!!!!

Nej, titta uppåt! Det var trädet bakom björken som slagit ut...

Den erfarenheten är i denna delen av mitt liv mycket en INRE resa. Vilka fantastiska landskap och områden som finns inuti var och en av oss om vi är villiga att göra en sådan resa. Den går på knaggliga stigar, med minsta möjliga bekvämlighetsfaktor,  genom svåra terränger och med stundtals smärtsamma umbäranden. Bara så når man till de djupa och fördolda landskapen inom sig. Rädslan är en trogen följeslagare men hoppet tar vid och faktiskt många gånger ren och skär glädje.


    Picnickorgen får allt följa med här i vår eller sommar för det ser så inbjudande ut vid bordet under trädet.


Fortsatt Trevlig Vecka nu!
 

måndag 6 april 2015

Äntligen! Här igen...och det är VÅR!

Nu ÄNTLIGEN kommer det ett livstecken från mig.
Det är inte klokt vad länge sedan det är som jag lade ut en inlägg här i bloggen.

Men både hösten och vintern har varit tuffa för mig att klara av med min sjukdom ME.  Jag har legat större delen av dygnet i sängen totalt utmattad och med influensasymtom som kommer så fort jag gör någon liten aktivitet.

Det är därför en stor lättnad att våren nu är på ingång. Då blir jag oftast lite piggare och klarar av att göra lite små saker, inte mycket men dock lite.


Inte minst att orka ta mig ut en stund med elscootern och rasta min älskade collietik Kajsa. Det är höjdpunkter för mig. Här visar jag lite bilder från ett par rundor vi gått den senaste månaden. Gissa om det var fantastiskt att kunna komma ut och få se de första vårblommorna.

 Krokus är verkligen vårblomman
jag brukar längta efter att få se titta upp ur marken.
 Det är full aktivitet för både ekorrar och fåglar
och jag tror dem njuter minst lika mycket som
jag gör att våren har kommit. Fåglarna kvittar glatt
och innerligt och jag har fått många fler fåglar i min lilla
trädgårdstäppa, allt eftersom blodplommonträdet vi
planterade där har vuxit sig större och större.
Eftersom jag matar dem med fröer tills att
träden slagit ut helt så är där en ljuvlig fågelsång,
fladdrande av fågelvingar där i stort sett hela dagen.
Tussilagon är ett riktigt vårtecken när de ger sig till känna
med sina intensivt gula blommor längs vägkanterna och i
slänter. Förtjust plockar jag alltid med mig några stycken hem
och sätter i vatten i en liten äggkopp.
 Det är underbart att se solljuset sila genom träddungarna
och belysa naturdetaljer som man annars ibland
skulle missa.
  Jag har en förkärlek för trädstammar.
Dem är så vackra och dem ser så olika ut i sin bark,
färg och struktur. Jag är en riktig trädkramare och älskar
att omfamna träden och försiktigt stryka med handen längs barken.
Och så är dem är stadiga och är sköna att luta sig mot.

 Några ljusblå vackra krokus tittar upp och
fångar på en gång min blick och jag står någon
minut och bara tar in skönheten hos dem.
 I Bruce Skog finns fantastiska promenadslingor,
Speciellt tycker jag om partierna och sträckorna med
björkar. Dem ger ett så ljust och skirt intryck
och jag känner mig aldrig ensam bland dem
som jag ibland kan göra i granskogar.

Vide och sälg är också något jag tittar efter på våren.
De är så symboliska för just den årstiden.
Jag tänker på små ullmössor när jag ser de ludna
små knopparna. En varsam påminnelse om att det
fortfarande är kallt ute och att jag inte bör klä mig
för tunt. Mössan får vara på ute en stund till.
Vintergäcken, dessa underbara små klargula solarna som
gärna växer i klungor och lyser upp i både skuggpartier och i sol.
På våren älskar jag det gula. Kanske för att det påminner om
solen och är en sån varm och pigg färg. Framåt försommaren
brukar jag dock ha tröttnat på det gula, med undantag för
stora maskrosängar som ser så mjuka ut och doftar så ljuvligt.
 Frosten låg kvar på vissa träd men höll sakta på
att smälta och lyste som glitter mellan träden.
 Vindlande små björkstigar.
Vad jag älskar att gå där!
 Kajsa, vår collie är en riktig liten livsnjutare.
Hon ställer sig ofta och bara tittar och njuter av
omgivningen, och även blundar och sniffar av
luften med nosen.
 
Fler vintergäck...

Vi möter en annan liten tik i samma storlek som Kajsa
och som är ett år äldre än henne. En Eurasier talar dens
matte om att det är.
Jag har aldrig hört talas om rasen men söt är hon.
Kajsa och hon leker glatt tillsammans och hundens
matte tittar häpen på. Hennes hund brukar inte vilja
leka med någon annan hund annars, men nu
leker hon glatt med Kajsa. Där fanns uppenbarligen
rätt personkemi mellan dem precis som för oss människor.
...och ännu mer vintergäck.
 Lite här och där finns bänkar att slå sig ner på
när man behöver pausa på promenaden.
Dem ser så välkomnande ut tycker jag.
 Mera gult....underbart!!!
 Vilket blickfång!
Vita skimrande björstammar står i parad;
stiliga, raka och smäckra.
Dem lyser som silver av solens varma
strålar mot barken
 Grunnar lite över vad detta kan vara för slags
buske eller träd...? Kan det möjligen vara Olvon tro?
 Under finmöbler brukar man ha vackra mjuka mattor
som förstärker skönheten,
Det är rätt åt träden att få ha denna härlighet
runt sina fötter också. 

 Överallt ser jag hängen, mycket hängen.
Faktiskt enorma mängder av hängen i år.
Det är vackert, men jag kan inte låta bli att sucka
 lite medlidsamt för alla allergiker som säkert
inte uppskattar dessa lika mycket som jag gör.
 Spotlight på dessa små, så ser vi
hur vackra dem är där dem står.
 Ojojoj! Nu är det snart lövsprickning,
Den gröna färgen skymtar igenom.
En ståtlig alle av björkar får mig att välja
just den vägen att gå.
Känns ju riktigt högtidligt det här!
 Aaaa-aah-aaahh-TJO!!!! Eller hur var det nu?
 Nöjd är bara förnamnet!

 Till sist...
en bild på den ensamma duva som med
jämna mellanrum besöker min trädgård
för att äta lite solrosfrön.
Den är så skygg och flyger snabbt iväg
bara någon närmar sig ett stycke bort.
Hinner den inte äta något då så
återvänder den ofta efter några timmar
igen och då håller jag alla tummar för
att den får lite mat i sig och Kajsa
får snällt stanna inne tills duvan
ätit sig mätt.

Lilla  snödroppen, ofta först ut på våren
och nu sist ut i detta inlägg.
En fortsatt GLAD PÅSK
önskar jag Dig/Er!
Njut varje ögonblick av våren och solen!

html