När jag tittar på fotot jag tagit så tycker jag det är så vackert med det vissna som genomlyses av solen, och plötsligt blir oanat vackert! Nya färger träder fram, konturerna blir tydliga, formen syns och den accentuerar omgivningen perfekt!
Kalla det öppenhet, ärlighet, uppriktighet, sannfärdighet, hederlighet, pålitlighet...
Dess effekter är fina, vackra. Inte alla kan se bortom det vissna och ta in skönheten som medföljer, men för dem som öppnar sinnet och ser bakom detta, får se något helt annat.
I vårt samhälle säger man ofta att man måste ha skinn på näsan för att orka med det tuffa. Ja och nej. Men aldrig så mycket att man inte kan känna med någon. Jag säger att man måste våga vara tunnhudad. Se och känna empati för andra, se en annan person i dess rätta belysning. Inte bara som en statistik eller en i mängden.Men mot ett orättfärdigt system måste man ha skinn på näsan och våga säga ifrån och agera.
Våga ställa sig vid den personen, hålla om, känna med, komma nära. Då får vi se så mycket mer än problemet, då får vi se det som finns i den människan. Det unika, det fantastiska som gör den personen till den den är. Lära känna. Då blir det inte bara nåt som tynger, som man inte orkar ta in eller höra om. Det blir en glädje, en gåva som ges och som ska hanteras varsamt och med respekt.
Jag är själv en tunnhudad person som förvisso har fått lära mig att ha skinn på näsan, men inte på bekostnad av att vara tunnhudad. Paradoxalt nog går det att förena dessa två på ett fint vis men det kräver balans och att de brukas i rätt situation.
Jag har ofta fått hört att jag är överkänslig, förstorar saker. Men jag är tunnhudad och jag ser saker som genom en lupp. Dem blir tydliga. Då struntar jag ärligt talat i att orden levereras för att slå ner mig. Jag är glad för den jag är. Och jag vet att det både är på gott och på ont att se mycket och känna mycket.
Likväl hoppas jag att vi blir många fler, som i det hårda klimatet som nu råder i samhället, inte blir hårdhudade om vårt innersta utan behåller transparensen och förmågan att känna med; empatin
men har tillräckligt med skinn på näsan att säga ifrån och stå upp för det som är rätt och för varje individs unika värde.
Jag tror det är enda vägen till att få ett mänskligare, ja ett med-mänskligare samhälle. Att se människan, individen och det unika hos denna och våga känna med denna. Då blir människor viktiga!
Kalla det öppenhet, ärlighet, uppriktighet, sannfärdighet, hederlighet, pålitlighet...
Dess effekter är fina, vackra. Inte alla kan se bortom det vissna och ta in skönheten som medföljer, men för dem som öppnar sinnet och ser bakom detta, får se något helt annat.
I vårt samhälle säger man ofta att man måste ha skinn på näsan för att orka med det tuffa. Ja och nej. Men aldrig så mycket att man inte kan känna med någon. Jag säger att man måste våga vara tunnhudad. Se och känna empati för andra, se en annan person i dess rätta belysning. Inte bara som en statistik eller en i mängden.Men mot ett orättfärdigt system måste man ha skinn på näsan och våga säga ifrån och agera.
Våga ställa sig vid den personen, hålla om, känna med, komma nära. Då får vi se så mycket mer än problemet, då får vi se det som finns i den människan. Det unika, det fantastiska som gör den personen till den den är. Lära känna. Då blir det inte bara nåt som tynger, som man inte orkar ta in eller höra om. Det blir en glädje, en gåva som ges och som ska hanteras varsamt och med respekt.
Jag är själv en tunnhudad person som förvisso har fått lära mig att ha skinn på näsan, men inte på bekostnad av att vara tunnhudad. Paradoxalt nog går det att förena dessa två på ett fint vis men det kräver balans och att de brukas i rätt situation.
Jag har ofta fått hört att jag är överkänslig, förstorar saker. Men jag är tunnhudad och jag ser saker som genom en lupp. Dem blir tydliga. Då struntar jag ärligt talat i att orden levereras för att slå ner mig. Jag är glad för den jag är. Och jag vet att det både är på gott och på ont att se mycket och känna mycket.
Likväl hoppas jag att vi blir många fler, som i det hårda klimatet som nu råder i samhället, inte blir hårdhudade om vårt innersta utan behåller transparensen och förmågan att känna med; empatin
men har tillräckligt med skinn på näsan att säga ifrån och stå upp för det som är rätt och för varje individs unika värde.
Jag tror det är enda vägen till att få ett mänskligare, ja ett med-mänskligare samhälle. Att se människan, individen och det unika hos denna och våga känna med denna. Då blir människor viktiga!
Pärlemorfjärilar
Fjärilsbilden får följa med i inlägget här också,
därför att deras tunnhet även gör dem mycket lättrörliga.
Det är ytterligare en aspekt i ämnet.
Vad är väl underbarare än att se en fjäril fladdra från blomma till
Det är ytterligare en aspekt i ämnet.
Vad är väl underbarare än att se en fjäril fladdra från blomma till
blomma, i gracila bågar. Den högra fjärilen är belyst av den
varma kvällssolen och blir alldeles gyllene.
Ha det riktigt gott nu!
varma kvällssolen och blir alldeles gyllene.
Ha det riktigt gott nu!
